Av Maria KarlanderFör många år sedan sa en ambulansförare, tillika vårdnadshavare, på min förskola att de åker på utryckning ut till förskolor i Göteborg med kranskommuner i snitt två gånger per dag. Oftast gäller det barn som fått en gunga i huvudet eller satt i halsen.
Förvånande nog är det få inom förskolan som fått utbilda sig inom HLR (Hjärt- och Lungräddning) kontinuerligt. Har man tur, har så skett någon enstaka gång. Själv har jag deltagit på den typen av utbildning vid tre tillfällen sedan 1993. Då började jag arbeta inom förskolan som vikarie. 1996 och framåt har jag arbetat som utbildad lärare i förskolan, sk förskollärare. Två av dessa tre tillfällen är följd av att jag som fackligt förtroendevald drivit frågan. En gång har det skett på arbetsgivarens initiativ.
Den senaste gången (för något år sedan) som vi fick chansen på min förskola, hade jag oturen att vara sjuk och därmed missade jag att uppdatera mina kunskaper. Bryr sig arbetsgivaren och kommunen om det? Nix! Bryr sig vårdnadshavarna om det? Högst troligt men de förutsätter nog att det ingår med HLR- utbildningar för personal på svenska förskolor. Vilket ju vore högst rimligt…
Hur är det på de förskolor ni känner till?
Är personalen kontinuerligt utbildad i HLR samt barnolycksfall? Högst troligt inte. För även om det låter som en självklarhet, så är det allt annat än självklart. De kommuner som har en tydlig struktur samt en regel kring detta, där ”ingen kommer undan”, är tyvärr få. Så det är mer troligt att det finns brister gällande kompetens inom HLR än det motsatta.
Ett barn dör. Det var västens fel, sägs det. Jag är inte ute efter att spekulera, men det jag vet är att fler barn kommer att dö under sin förskoletid. Det sker inte ofta, tack och lov. Men det sker. Då tänker jag att man ändå bör säkerhetställa att det åtminstone inte sker pga att personalen har bristande kunskaper. Kunskaper som skulle ha räddat barns liv. För helt ärligt… just nu vore det inte helt omöjligt. Nästa gång kanske barnet inte fastnar i en väst. Då kanske det handlar om att barnet satt i halsen. För tro mig – det sker oftare än att de fastnar i västar.
Vad gör vi med den vetskapen?
Vetskapen om brister kopplade till säkerhet gällande det mest dyrbara vi har? Tja, typ ingenting. Jo, kommuner landet över väljer att ta bort västarna. Som om det skulle hjälpa. För många år sedan försvann ett barn på utflykt i förskolan i Kungsbacka. Han dog. Man kan ju bara spekulera i att, om han haft väst, kanske han hade levt idag. Så vi behöver, istället för att förbjuda västar och inge falsk säkerhet till vårdnadshavare, börja med att säkerställa att de som arbetar med barn har;
- Adekvat utbildning
- Kunskaper som fylls på kontinuerligt gällande HLR samt barnolycksfall
- Minska antalet barn i barngrupperna
- Endast nyttja utbildad personal
- Höja personaltätheten
- Sluta bygga förskolor med fler än fyra-sex avdelningar
- Använda västar som öppnas upp när barnet fastnar i något
Vi behöver också ha arbetsgivare som informerar sin personal om att de ska säga ifrån om de inte kan säkerställa tillsynsansvaret och OM det finns brister kring just tillsynsansvaret, skall arbetsgivaren vidta åtgärder omedelbart. Inte några ”åtgärder som endast höjer säkerheten i teorin”, utan åtgärder som följs upp, tidssätts och utvärderas. Riktiga åtgärder. Som gör skillnad.
Som läget ser ut nu, kan fler barn råka ut för allvarliga konsekvenser. Även utan väst. Vi måste se till att göra allt vi kan för att undvika det. Innan det är för sent!
