Ibland bör även forskare ifrågasättas

En dag i början av året lyssnar jag på ett uttalande av en våra forskare mot förskolan, Ingrid Pramling. Uttalandet handlar om barns långa vistelsetider samt vårdnadshavares känsla av press av att hämta sina barn så tidigt som möjligt på förskolan. Hon intervjuas i Radio P4 och hävdar bestämt att barn mår bättre av att gå lite för långa dagar på förskolan än för korta. Tex så korta som tre timmar om dagen ” är vanligt ” vilket inte är bra, enligt Pramling…

Ett facit?

Idag, en måndag i slutet av januari, är samma Pramling med i Efter fem på Tv4, för att stå för ”facit” i frågan kring om barn mår dåligt till följd av att de har långa dagar på förskolan utifrån vetenskaplig grund. ”Det är onödigt att ha dåligt samvete”, säger Pramling och förklarar att många vårdnadshavare hon talat med, själva minns hur mysigt det var att vara kvar med läraren och få lyssna på bok och spela spel tillsammans med några andra få barn. Det är ju också så få barn som är kvar efter klockan 16, fortsätter Pramling. Och där tröttnade jag ordentligt!

Inte det att jag inte delar hennes uppfattning om att skippa det dåliga samvetet. Det hjälper ju ingen. Måste man arbeta så måste man, liksom. Och vi har öppet till kl 18 för de som måste. Men? Sedan när och var blev det vanligt att barns vistelsetider är så korta som tre timmar om dagen? Möjligen när och om föräldrarna är arbetslösa eller föräldralediga, även om de flesta kommuner valt att lägga dessa scheman fem timmar om dagen under tre dagar per vecka. Vissa kommuner har valt fler antal timmar dessutom. Men som standardschema; är det enligt min upplevelse såpass ovanligt med tre timmar per dag att jag aldrig varit med om det under mina 30 år som förskollärare.

Och om så vore, så är det i få fall inget som skulle vara direkt olämpligt. De allra flesta barn skulle inte må dåligt, förutsatt att de fick möjlighet till social interaktion på andra sätt.

Vilket år refererar Pramling till, när hon säger att få barn är kvar efter klockan 16?

Så sent som förra veckan var jag ”sen” på jobbet. Klockan 16.30 hade vi sjutton barn kvar på huset (fyra avdelningar) och då hade flera gått tidigare än vad schemat sa. Flera av dessa barn var på plats långt innan frukost. Dessutom, efter klockan 16.30 ”kör vi ihop” alla avdelningar och vips har vi ganska många barn kvar och alla utom två av personalen har slutat för dagen när klockan slår 17. Två personal stänger (vilket är en facklig framgång för att undvika ensamarbete) och inte sällan är en av de som stänger schemalagda för planeringstid sista timmen. Då ska den ensamma pedagogen som är kvar i barngrupp, både lämna över barn till föräldrar OCH ta hand om de barn som är kvar med allt vad det innebär. Samtidigt!

Så NÄR Ingrid, menar du att vi ska kunna sitta ner och spela spel med något eller några få barn under den sista stunden? För 15-20 år sedan möjligtvis, men i dagens verklighet? Knappast! Då behöver vi ha en hel del barn som gått tidigare än planerat eller är hemma sjuka. För i dagens förskola lever vi på mariginalen gällande barn kontra vuxna. OM tid skulle finnas för att sitta i lugn och ro och spela spel med något eller några enstaka barn, då är det inte en vanlig dag. Utan en ovanlig dag. Som numera sker alltför sällan. Men om det tycks du inte ha vetskap om. Du tycks leva på gamla erfarenheter och en verklighet som tyvärr inte längre synkar med realtid.

Kontext?

Det jag tidigare var nyfiken på, var om uttalandet Pramling gjorde i radio, var taget ur sin kontext. Men efter dagens Tv-sändning misstänker jag att så nog inte var fallet. Så jag skulle väldigt gärna ta del av det underlag hon utgått från samt få chans att läsa den här forskningsrapporten. Eller är det bara ett tyckande som hon baserar på icke aktuell kunskap? I så fall bör Pramling nog avstå från att ge kommentarer i media. För visst har hon rätt i att personalen inte ska skuldbelägga vårdnadshavarna utan vända sig till politikerna. Men åter igen- har hon missat att det är precis det fackförbund som Sveriges Lärare och Kommunal samt olika typer av organisationer gör och har gjort väääldigt länge. Faktum kvarstår; många barn har längre dagar än vad de mår bra av. Oavsett hur förskolepersonalen mår i sammanhanget.

Det som eventuellt blir konsekvensen framöver av hennes uttalande, är att vårdnadshavare inte förstår hur viktiga DE är för sina egna barn. Risken finns också att fler barn framöver kommer gå alltför långa dagar. Trots att vi inom professionen ser det som går stick i stäv med vad Pramling påstår, det vill säga att många barn faktiskt mår tämligen dåligt över att gå 10-12 timmar på förskolan. Även åtta timmar kan vara i längsta laget för vissa barn. Att ha långa vistelsetider i sig, kanske inte är det största problemet. Det är just dagens förskoleverksamhet med stora barngrupper och få vuxna och allt vad det medför, som gör att barn tvärtemot Pramlings tes, upplevs stressade, trötta och i vissa fall mår ganska dåligt, av oss som möter dem under veckans alla dagar. Det vill säga vi inom professionen som bedömer och har åsikter utifrån beprövad erfarenhet.

Långa vistelsetider

Det är inte ovanligt att dessa barn som har extremt långa vistelsetider, även går i förskolan året om med väldigt få dagars ledighet för återhämtning. Något som inte synkar med Barnkonventionen som i bland annat Artikel 31 hävdar att barn har rätt till vila… Det kan de inte få i dagens förskoleverksamhet i alla fall.

Nu tänker några av er vårdnadshavare; ”men vi har ingen annan möjlighet, vi måste arbeta heltid ju”. Och ja, många av er måste det. Och vi finns där för er och era barn. Men långt ifrån alla måste som ändå gör det. Långt ifrån alla…

På 90-talet, då var det dyrt att ha sitt barn i förskolan. Innan maxtaxan var det väldigt mycket dyrare än nu. Så även om el, mat och bensin var billigare, var förskoleavgiften långt högre än den är idag. Lönerna var dessutom betydligt lägre. Trots det, hade barnen kortare vistelsetider. Trots det, arbetade många vårdnadshavare deltid. Faktum är att få valde att arbeta heltid om man var två vuxna i familjen.

Lite provokation

Nu kommer jag troligtvis sticka ut hakan lite väl mycket, men min upplevelse är att få vuxna sparar inför en utökning av familjen. Få vuxna är beredda att sänka sin levnadsstandard i och med att man skaffar barn. Åtminstone inte mer än nödvändigt. Men det är inte skuldbeläggning jag är ute efter i detta inlägg. Vare sig på vårdnadshavare eller på forskare som uttalar sig knepigt i media. Men ibland tänker jag att även forskningen bör ifrågasättas.

Istället bör kanske frågan riktas till oss som arbetar med barnen i fråga. Vi som möter dem varje dag. Vi som kan se signalerna på måendet hos den enskilda individen. Framför allt vi som arbetat länge och var med innan maxtaxans tid. Då när barnen i grupperna var färre och barnens vistelsetider var avsevärt mycket kortare. Om vi säger annat än forskningen då vi går efter beprövad erfarenhet; borde vi då rimligtvis inte få tolkningsföreträde? För mina år i branschen har givit mig en åsikt som lyder att; förskolan är bra för de flesta barn, men inte alla. Bra förutsatt att vistelsetiderna är rimligt långa. Hur långa som är lämpligt, skiljer sig från individ till individ.

De flesta barn lider inte direkt av långa dagar, men de skulle inte heller lida av att gå kortare dagar. Det är i få undantagsfall som barn behöver mer förskola än de ”får”. Då handlar det vanligtvis mer om behov av kontinuitet (dvs undvika långa och många ledigheter så varje tillbakagång blir som en mini-inskolning på nytt) än behov av att utöka antal timmar per dag. De som har behov av det sistnämnda har under mina år varit så få, att jag nästan minns dem allihop. Tyvärr har det också berott på att hemförhållanden varit såpass dåliga eller att de pedagogiska eller sociala behoven varit såpass stora att vi haft en oro av något slag. När vårdnadshavare hävdar att barnen behöver gå mer på förskolan för att träffa kompisar, glömmer de att den möjligheten finns även utanför förskolans väggar.

Avslutning

Men generellt, mår de flesta barn liksom troligtvis de flesta vuxna, inte dåligt av mer tid utanför förskola och jobb. Eller är Pramling även av avvikande åsikt kring förkortad arbetstid för bättre hälsa, än övrig forskning? Tänker att långa arbetsdag sällan betraktats som bättre hälsomässigt än korta. Så länge man har ett normalt fungerande socialt liv.

Att ha åsikter är en sak. Att framföra dem i media utifrån sin epitet som forskare är en annan. Framför allt om ens referenser inte synkar med nutiden. Då bör de rimligtvis ifrågasättas!