Kära barn

Jag vill börja med att säga förlåt. Förlåt för att vi vuxna sviker dig. Förlåt för att vi inte prioriterar dig. Och förlåt för att vi inte förstår bättre och förlåt för att vår ork tycks vara på väg att ta slut. Förlåt för att vi skuldbelägger dig när du sedan opponerar dig på grund av att dina behov inte blivit tillgodosedda. Förlåt för att de som sitter på makten och pengarna rent av skiter i dig.

Kära barn, förlåt!

Det är många av oss, vars barn numera är vuxna, som önskar vi gjort saker och ting annorlunda när våra barn var små. Annorlunda och bättre. Men, vi gjorde så gott vi kunde med de förutsättningar vi hade och det fick vara gott nog. Vi får förlika oss med att ”vi inte visste bättre”. Då.

Men, när det kommer till vår samhällsnutid, så kan vi inte skylla på att vi inte vet bättre. För visst vet vi. Åtminstone vet vi tillräckligt väl. Vet vad som är den bästa grunden för en framtida god samhällsmedborgare.

Vet vad som är bäst för våra barn.

• Vi vet, att trygghet och kunskap är basen för att ett litet barn ska ha förutsättningar att lyckas i vuxenlivet.
• Vi vet, att brist på trygghet ökar risken för läs- och skrivsvårigheter och kunskapsinlärning över lag.
• Vi vet, att små barns utveckling och trygghet hämmas av stora kontexter och för många kontaktytor.
• Vi vet, att elever med stor skolfrånvaro troligtvis hade stor frånvaro redan på förskolan.
• Vi vet, att små barn inte kan knyta an till alltför många vuxna på en gång.
• Vi vet allt det där med hur viktig barns skolgång ( från förskolan och hela vägen) är och att unga vuxna som lever med psykisk ohälsa, kriminalitet eller utanförskap- troligtvis visade tecken på att må dåligt redan i tidig ålder. Redan på förskolan.
• Vi vet, att det krävs personal med kunskap och utbildning i barns utveckling och dess teorier, för att lägga märke till de subtila signaler barn som mår dåligt faktiskt påvisar.

Ändå, gör vi inget åt det

Inte ett skit! Det vi gör, är att skylla på varandra, både i nutid, dåtid och framtid. De styrande satsar på vägar, digitala system och annat. De som är vårdnadshavare till er barn agerar strutsar och vi som jobbar med er… ja, vi är för slutkörda för att orka agera. Eller för fega. Eller både och…

Sedan skyller vi på varandra gällande dålig uppfostran, dåliga lärare, kassa rektorer och politiker som bara fokuserar på sin egen karriär och ni, ja ni barn trillar mellan stolarna. Det finns inget som dämpar fallet, utan ni slår er hårt. En del av er så hårt, att ni tar varje chans ni får till att sedan slå tillbaks. Och när ni gör det blir vi vuxna arga. Arga och besvikna. Fast vi vet så väl – att det är vårt fel. Endast vårt fel!

Jag hoppas och tror att vi tar vårt sunda förnuft till fånga och tar vårt vuxenansvar. För er skull, för vår egen skull, för vår framtids skull. Jag hoppas att vi vaknar, innan det är för sent. Ge inte upp hoppet om oss riktigt än. Men fram tills dess; var stark, ha tillit, ge inte upp och du… jag tror på dig. Snälla förlåt oss för våra synder, ty vi är just nu en hop förvirrade vuxna som tydligen inte kan bättre än såhär. Förlåt!