Leker vi bara?

Termometern visar att det är -17 grader ute. Åh fy, så kallt! Jag sitter inne på småbarnsavdelningen och tittar ut genom fönstret och hela världen är täckt av snö. Mycket snö! Vi bestämmer oss för att behålla våra yngsta barn inne. Även om vi klär barnen i de varmaste overaller, vantar och mössor, så blir de som små Michelingubbar som knappast kan rör sig. Alla vet att vi måste få frisk luft för att hålla oss friska men inte om vi bara ska frysa så fort vi går ut.

Bara lekt idag?

Vi stannar inne istället, och då kommer den ständiga frågan från föräldrarna/vårdnadshavarna ”Har ni bara lekt idag?”. Svaret är både Ja och Nej. Ja, självklart så leker barnen och vi med dem. Vi vet att när barn och vuxna leker tillsammans så utvecklas, integreras och påverkas deras emotionella, kognitiva och sociala lärande.

Svaret är också Nej, vi har ätit, sovit, pysslat och läst. Vi gör så mycket mer på en dag på förskolan än bara leker, vare sig det är ute eller inne. Barn vill leka och det är det bästa de vet! Men i vårt uppdrag som pedagoger ingår det så mycket mer än bara att sitta på golvet och leka. Pedagogerna har ansvar för att ge stöd och trygghet, ge förutsättningar, undervisa, och ge dem förutsättningar för att erövra nya kunskaper och färdigheter och detta vet vi. Men gör föräldrarna det?

I allt vi gör finns ett undervisande och lärande som både min VFU-handledare och mentor påtalade flera gånger. Och så är det! Det är inte bara i leken som barnen lär sig turtagning, samarbete, kommunikation, problemlösning, tålamod, regler och kroppsuppfattning, ja listan är lång. Det är inte heller bara i leken de utvecklas, känner glädje eller gemenskap, eller skapar en uppfattning om sig själv och andra.

Vad berätta vi?

Vad berättar vi för föräldrarna/vårdnadshavarna vid hämtning när vi varit inne en hel dag? Eller bara suckar vi för vi är så otroligt trötta på samma fråga? Påpekar vi de små sakerna som deras barn också gjort under dagen? Berättar vi att Pelle har lärt sig klättra, eller att Malin fick prova att hälla mjölk i sitt glas själv, eller att Jonas klurat ut hur han ska hoppa på ett ben. Får de vuxna veta den glädjen och stolthet deras barn visar när de klarar av uppgiften. Det självförtroende de visar.

Det kanske är så att när det är dags för hämtning att vi inte har tid av olika anledningar att berätta lite om vad som hänt när vi ”bara” varit inne. Eller om det står fler föräldrar/vårdnadshavare i hallen samtidigt, men det tar bara några minuter för oss att skicka ett litet SMS att Kalle har lärt sig klippa med sax, eller Stina fick på sig skon själv.

De små sakerna

Det är de små sakerna som vi gör hela dagen som inte har en koppling till leken, som lätt blir lite bortglömt. De vardagliga sakerna som också måste läras in och få ta tid att öva, prova, testa och göra igen. Att få lyckas och misslyckas, och att få chansen att prova igen. När barnet klättrar upp för stegen vid blöjbyte, lär de sig koordination, grovmotorik och kroppshållning. Vid matbordet när de ska dricka ur ett glas eller bre sin smörgås. Eller lära sig äta med gaffel, lär de sig finmotorik, balansera och turtagning. För visst måste man vänta på sin tur att få maten. Som sagt, i allt som händer och som görs finns ett lärande.

Jag tror det är så viktigt för oss att förmedla detta till föräldrarna för att slippa få skuldkänslor eller känna att vi inte gjort något annat än bara suttit på golvet i en hög med leksaker. Att ge de vuxna en liten glimt in i allt det andra som också händer för deras barn.