Av Helena Lückner… många, väldigt många, vill läsa till specialpedagog nu. Eller är det lika många som tidigare bara att jag personligen känner till fler? Kanske är det lika många som tidigare men vi är färre förskollärare och därför upplevs det som fler? Eller är det helt enkelt fler och vad kan det i så fall bero på?
Har behovet av specialpedagogiska kunskaper ökat?
Fler barn har svårt att finna sig till rätta i förskolan. Har barn idag större eller andra behov än barn för 10 till 15 år sedan eller är det så att förutsättningarna för att vara barn i förskolan har ändrats? Förskolan ska vara till för alla barn men är den det? De stora barngrupperna och den låga andelen förskollärare gör förskolan till en alltmer utmanande plats att vara på för många barn. Kanske för de allra flesta. Fler specialpedagoger är inte svaret på den problematiken. Deras kunskaper är förvisso välkomna men nog borde vi istället rikta in oss på att komma tillrätta med barngruppernas storlek och den låga förskollärartätheten? Och har behovet av specialpedagogiska kunskaper ökat borde väl innehållet i förskollärarutbildningen revideras eller behöver den kanske till och med förlängas? Eller borde fler specialpedagoger ingå i förskolans grundbemanning?
Vill fler förskollärare göra något annat?
Kan det vara så att fler förskollärare än tidigare önskar göra något annat än att arbeta som förskollärare? Är det för att de längtar efter kompetensutveckling, vill pausa från jobbet, eller har de tröttnat på arbetet som förskollärare av olika anledningar? Skulle fler välja att stanna i yrket om om kompetensutveckling var en självklar del av uppdraget? Skulle fler förskollärare stanna om arbetsmiljön och förutsättningarna för arbetet var bättre? Eller skulle färre välja i så fall välja att läsa till specialpedagog? Troligen.
Karriärvägarna är ju inte särdeles väl utbyggda, det vet vi ju – var tar vi vägen när förskolläraryrket inte längre räcker till eller när vi helt enkelt tröttnat på det? När vi söker nya utmaningar och möjligheter? Specialpedagog är en möjlighet, rektor är en annan. Det finns säkert några fler möjligheter, jag förenklar, men visst är det svårt att veta vad en ska göra med sin hyfsat långa utbildning? Visst kan en skola om sig helt och fullt (många gör ju det) men nog vill en ändå ta tillvara de åren och bygga vidare på dem? Vägen till att bli lärare inom grundskolan har ju, åtminstone tidigare, varit längre och knöligare, även om det också är en möjlighet.
En paus, en flyktväg, en räddning
Jag vet inte riktigt var jag landar efter det här spånandet och säkert är det så att fler väljer att läsa till specialpedagog på grund av en kombination av det ovan nämnda eller något helt annat. Men just nu, idag, med en förskola i kris där orimliga krav och extremt hög arbetsbelastning råder ligger det jäkligt nära till hands att dra slutsatsen att just det bidrar till utbildningsivern.
Många behöver en paus, en flyktväg, och studier kan erbjuda just det. Uppdraget, eller snarare villkoren och förutsättningarna för uppdraget som specialpedagog ser nog olika ut beroende på var i landet vi befinner oss men i Göteborg är de klart bättre än för förskollärare. Därmed är karriärbytet också en räddning.
Jag vill inte på något sätt förminska eller ifrågasätta professionen specialpedagog – den här texten handlar inte alls om det. Jag vill bara, på ett virrigt och osedvanligt ostrukturerat vis, sätta fingret på ett växande problem – flykten från förskolläraryrket.
Oj, det var en modig text som tangerar en rad förbjudna områden. Jag vill gärna fortsätta att pröva några tankar utifrån mitt perspektiv som förskollärare (23 år) och lärarutbildare (20 år).
Den grundläggande frågan kanske är varför personer väljer att utbilda sig till förskollärare. Om det handlar om ett helt traditionellt kvinnligt kodat val (”jag har alltid älskat små barn och vetat att jag vill arbeta med dem”) så kanske det går att se yrkesrollen som en förberedelse för modersrollen. Fokus ligger då på den individuella relationen och den viktigaste förmågan är att bekräfta det enskilda barnet – att ge kärlek. Med den här utgångspunkten är det nog svårt att inte bli frustrerad över en arbetssituation som inte prioriterar dessa sidor. Idag är det stordrift, utbytbarhet och likvärdighet som står i centrum. Pedagoger som knyter an innebär problem. Det är möjligt att det finns större utrymme för dessa relationer i specialpedagogyrket – man kanske kan hjälpa någon som har det svårt?
Som lärarutbildare mötte jag ibland studenter som inte förstod varför de skulle behöva utbilda sig till förskollärare innan de fick gå vidare och bli specialpedagoger. De var ibland ganska ointresserade av det som jag menade var yrkets kärna (att leda grupper och skapa en varierad intressant verksamhet) men kastade sig över den specialpedagogiska kursen då de fick fördjupa sig i ”de intressanta barnen”.
Min eventuella poäng är alltså att vi borde diskutera vad som är viktigt i yrket och skapa förutsättningar för att förändra utbildningen i en mer praktisk inriktning med fokus på ledarskap. Jag ser inte en framtid med fler specialpedagoger som en lösning på förskolans problem. Med god kvalitet på verksamheten minskar behovet av stödinsatser.