Av Maria Karlander”En gång när jag var liten, ungefär lika gammal som ni är nu, då brukade jag följa med min morfar på hans små utflykter och ärenden. En gång fick jag följa med till ett ställe där de klippte får..”
”Berätta mer, berätta mer”, ropar barnen i kör.
De ääääälskar när man berättar vardagliga berättelser från när man var liten. Eller från när ens barn var små, om eventuella husdjur eller vad som helst! De får liksom aldrig nog. Det senaste var att de ville veta allt kring mina föräldrars pilgrimsvandring i Spanien. ”Vad har de med sig?”, ”hur tvättar de sina kläder?, ”hur torkar de sina kläder?”, ”varför går de så många mil?”, ”hur ser de ut, har du någon bild på din mobil?” Osv osv.
Som vi gjorde förr
Ibland känner vi oss maktlösa då vi inte hinner läsa sagor och böcker för barnen som vi gjorde förr. Vi hinner heller inte sjunga med barnen på det sätt vi gjorde förr. Vi hinner i princip inte göra något som ger upplevelser, på det vis vi gjorde förr. Men ibland underskattar vi det stora i det lilla. Upplevelser som sker i stunden och det positiva som de stunderna medför. Min erfarenhet är att barn inte kräver så mycket och man kan finna mängder av möjligheter bara genom det fria berättandet. Berättelser från verkligheten eller helt baserade på sin egen fantasi. Allt funkar.
Här kan vi få in matematik, ge barnen möjlighet att utöka sitt ordförråd, ge dem inblick i samhället i stort, prata om demokrati och väva in naturkunskap. Ja, faktiskt i princip vad som helst. Berättandet är ett genialt verktyg som icke är att förakta eller förringa. Det går också superbra att plocka fram lite varstans. Vid måltiderna, i den fria leken, på promenaden- ja när- och varsomhelst.
Fruktsagor
Något som är det mest enklaste, på gränsen till töntigt men också det mest populära av mina spontanberättelser, är mina så kallade ”fruktsagor”. Nästan alltid samma tema med samma syfte och avslut och väldigt, väldigt korta. Det är precis som det låter, en saga om frukterna som vi vanligtvis äter i samband med måltid. Det kan låta ungefär såhär:
”Det var en gång två små päronbarn som gått vilse i skogen. Vad är viktigt att tänka på om man går vilse? (Här kommer barnen med viktiga tankar som att stanna på samma plats, markera runt om med godispapper eller annat man hittar i fickorna, så man syns osv). Plötsligt kommer den gamla elaka trollkarsbananen och försöker förvandla de stackars päronbarnen till sten. Men DÅ kommer den goda apelsinfen och förtrollar den elaka bananen så hen blir snäll, hjälper barnen att finna stigen och sedan leker alla tillsammans i en stor FRUKTSALLAD.” Här skriiiker barnen, för de vet att ALLA fruktsagor avslutas med just fruktsallad. Varje dag vill de höra på dessa väldigt simpla sagor om elaka o goda frukter som råkar ut för än det ena än det andra.
De får aldrig nog och jag tänker att mer simpelt än såhär, går nog inte att göra. Och vips finns det tillfällen att väva in lite dilemman och funderingar som barnen behöver ta ställning till. Och den simpla lilla sagan fick då ett större syfte och blev det där ”stora i det lilla” och barnen fick landa en liten stund i den förtrollande värld som bara sagor och berättelser kan ge dem. På ett tidsomfång av princip fyra minuter. Tadaaa! Simple as that!
Så vad vill jag ha sagt med detta?
Jo, i vår yrkesvardag ska vi inte glömma att vi kan ge barnen något fantastiskt, magiskt och lärorikt, en upplevelse till och med, utifrån små små stunder av kreativitet. En förmåga som de flesta som valt att arbeta inom barnomsorgen troligtvis besitter. Glöm inte att det som du tror är för simpelt för att ens göra, kan betyda så mycket mer än du någonsin kan ana.
Så i väntan på att beslutsfattarna tar sitt förnuft till fånga och ge oss förutsättningar för vårt uppdrag; Gör det du kan och gör det enkelt för dig. Jag lovar, barnen kommer älska det… Släpp prestationsångesten och lägg dig på en nivå som gör ditt arbete lustfyllt. Har du kul så har barnen kul. Glädje är en bra grogrund till fortsatt lärande. Snipp snapp snut, så var detta inlägg slut:)
