Det är tidigt på morgonen, mörkt och lite höstkallt när jag går mot jobbet. Mina fotsteg ekar på trottoaren och hela världen är tyst. Inte så konstigt när klockan inte ens är 6 på morgonen. Jag går med snabba steg, inte för att jag har tryckt några extra gånger på snooze-knappen på väckarklockan, utan jag är lite ivrig och nyfiken på vad som väntar mig när jag kliver innanför dörrarna på förskolan. Vilka äventyr får jag vara med om idag, vilka utmaning möts jag av, vilka krav och förväntningar har jag. Vilka barn får jag träffa idag, är någon sjuk. Frågorna är många innan jobbmobilen startar och datorn är igång. Ingen dag är den andra lik och det är ju det jag gillar mest i mitt yrke.
Min dröm ända sedan jag var 9 år var att bli lärare, men en dröm som fick vänta några år, då jag av en slump hamnade inom äldreomsorgen som vikarie, där jag efter några år utbildade mig till undersköterka. Hela tiden strävade jag efter nya utmaningar, tog på mig olika uppdrag och ansvar, men efter lite över 20 år behövde jag något mer och något annat. Industrin lockade aldrig då det inte var maskiner jag ville jobba med utan människor.
Att byta bana och börja om
Precis vid den här tiden när jag började tröttna på mitt yrke, fann jag av en slump en annons i lokaltidningen om en informationsträff om förskollärare. Jag gick ju dit för lite nyfiken blev jag. Och det verkade väldigt intressant. Det var många tankar som flög genom huvudet på mig – en utbildning, och inte vilken utbildning som helst utan en universitetsutbildning, på 3,5 år! Jag måste vara tokig som tror att detta skulle gå, i min ålder! Ska jag verkligen säga upp en fast tjänst?
Men något inom mig sa ändå att jag skulle söka och se vad som händer, vad har jag att förlora.
Nu har det gått 2,5 år sedan jag fick mitt äpple på min examensdag. Det är inte alltid en dans på röda rosor, och det krävs tålamod, lyhördhet och stresstålighet. Barngrupperna är stora och det är inte alltid jag hinner med allt jag har planerat.
Men när jag pausar en stund, stannar upp och ser mig omkring på avdelningen och hör barnen skratta, när de kommer till mig för att visa mig vad jag precis lärt dem, den glädjen jag får av dem, de små magiska ögonblicken, utmaningarna, kreativiteten, att få lära barnen om världen och framförallt, allt de lär mig.
Det är då jag vet att utbilda mig till förskollärare var det bästa karriärsbeslutet jag gjort.
Tack Maria! Jag känner precis det samma, jag skulle inte vilja göra nåt annat. Just nu är jag helt aäker på att jag är precis där jag ska vara – förskollärare på uteförskola.
Härligt Lina att du känner så!