Vi kan kalla honom för Janne

Det var nära nog samma sak varje morgon. Klockan 8:00 kom han stressat in genom dörren och gick med snabba steg till sitt rum dör han stängde dörren. Inte sällan var han förföljd av en upprörd taxi-chaufför som ilsket berättade att hans mobiltelefon blivit stulen. 

I vanlig ordning stoppade jag personen i dörren, de fick inte lov att komma in, plus att jag visste precis vad som skulle hända härnäst. Ett fönster öppnas och den stulna telefonen landar sekunden senare i rabatten under. Tålmodigt berättar jag vart vi ska hämtar telefonen. Jag vet ju vart den är. Följer den upprörda stackaren, vars dag antagligen var förstörd redan efter denna första körning, och vinkar sedan av honom.. 

Efter ett tag så gick inte färdtjänst med på att köra längre, det var för många incidenter och deras personal blev för stressad. Jag förstår dem. 

Personen i fråga var inte lätt att ha och göra med.

Han var rigid, envis, omöjlig att förhandla med ochhelt obrydd om sociala normer.

Ändå kanske en av de roligaste människor jag haft äran att lära känna. 

Vi kan kalla honom för Janne

Under en lång tid var det han och jag, fem dagar i veckan – sju timmar om dagen tillsammans i den kala lägenheten i södra Lund. 

På väggarna fanns ingen slags dekoration. Som inredning fanns ett vitt bord med fyra stolar, ett rum med ett bord med en stol samt en madrass på golvet, ett med en fåtölj, en soffa och en vägghängd tv. Samt en toalett och ett litet kök. 

Inget mer. 

Där var fler rum så klart. Ett litet kontor, ett förrådsutrymme, en personaltoalett, men alla de var låsta för Janne, för annars hade varit lika tomma som resten av lägenheten. 

Vi hade vår rutin som vi upprepade vecka ut och vecka in. 

• Hantera upprörd taxi-chaufför 
• Dricka kaffe
• Få en liten leksaksbil (som han omedelbart slängde ut genom fönstret)
• Lägga pussel
• Promenad i ca 2h
• Ny bil (även denna åkte ut genom fönstret)
• Pannkakor till lunch
• Vila (han ville ha täcke och kudde så han kunde sova en skvätt på sin madrass)
• Kaffe
• Ny bil (ni vet vid detta laget vad som hände med den)
• Åka hem

För de oinvigda låter detta säkert någorlunda galet, men det är så det var. 

Janne var autistisk med en ganska kraftig IF (eller vilket ord ni nu vill använda för samma sak). Detta var vad som fungerade för honom, och det är det viktiga. 

Egentligen skulle man vara två personer samtidigt som jobbade med Janne. Han kunde bli ganska så upprörd: till exempel om han inte fick en bil vid rätt tillfälle. Men inom LSS, precis som i förskolan, är bemanning vad det är, så det var han och jag. 

Guldkorn

Där finns fler berättelser om vad jag upplevt med, och lärt mig av, Janne än vad som kan berättas här. Några är helt för grafiska och andra är helt för långa och de flesta helt för tråkiga. Men där är några guldkorn att dela med sig av.

Som den gången han och jag bestämde oss för att fixa håvar och dra till en Å och fånga fisk. På vägen dit så råkade vi stöta på får i en hage. Vi stannade till för att klappa dem vilket ledde till att Janne spenderade en god stund med att försöka håva in ett får. 

Vi kom aldrig till Ån, men hade världens bästa dag ändå och det var inte sista gången vi håvade får. 

Eller som den gången när Janne fick ett par nya inneskor. Han plockade upp dem i handen, undersökte dem en lång stund innan han traskade ut och, utan att tveka en sekund, slängde upp dem på balkongen ovanför. 

Dagen efter stod inneskorna prydligt utanför dörren till lägenheten, jag antar att grannarna var vana. 

En gång så traskade han in på morgonen, ovanligt lurig och stressad. Jag såg att hans tröja satt underligt tight och snett så jag frågade hur läget var och om han hade något särskilt att berätta idag. 

Det hade han så klart inte, utan gick snabbt in på sitt rum och stängde dörren. 

Vad han, så slugt gjort, var att ta en av sina lastbilar (modell jättestor) hemifrån och ”gömt” den under tröjan på ryggen. I Jannes värld fungerade det så att om han inte såg en sak så gjorde ingen annan det heller. Så där stod han, med en puckel som hade fått Quasimodo att rygga tillbaka, nöjd med sin list och osynliga lastbil. 

Annorlunda världsbild

Att lära känna personer som ser världen så annorlunda som dessa människor ger en ett helt nytt perspektiv. Inte minst på vad som är att bryta mot normer och sociala kontrakt. Jag menar, vem har ketchup på sin gröt eller ett halvt päron på mackan? (Och det var de absolut mildaste ”normkritiska” saker Janne fick för sig att göra, tro mig, mer än en sommarvikarie lämnade första veckan med gråten i halsen.)

Efter några år i den branschen finns inte mycket som överraskar eller förvånar längre. Man har verkligen fått se vad långsiktigt arbete är och vad tydliggörande pedagogik egentligen innebär och har för effekt. Det vi gör i förskolan kommer inte i närheten av uthålligheten och anpassningar som görs inom LSS-branschen varje dag. I förskolan ger vi generellt upp innan anpassningen hunnit verka. Dels på grund av okunskap men även för att det är 20 andra barn att ta hänsyn till.

Anpassningar

Och på tal om anpassningar så måste vi börja jobba med arbetssätt och inte anpassningar. För anpassningar är VAD som ska göras, ett arbetssätt är HUR anpassningen är relevant i olika situationer. Det är skillnaden mellan att veta att Janne inte ska ta vägen genom centrum på sina promenader och vad fan man gör när han ändå går raka vägen till centrum. Anpassning och arbetssätt. För utan ett arbetssätt så vet vi bara att det som tveklöst kommer hända är det som inte borde hända. Inte hur vi hanterar händelsen.

Precis varenda en som jobbar med pedagogik bör jobba ett tag inom LSS. Det är en utbildning som bara kan göras på plats och genom gammalt hederligt knegande. Men en sak är säker, det är inte för alla. De kala lokalerna, dagsrutiner som upprepas in absurdum, skiftande dagsform som antingen ger en ”vanlig” dag eller flera utbrott och meltdowns, vissa väldigt våldsamma. Trots detta är det en extremt lärorik och värdefull upplevelse som gett mig mer pedagogisk insikt och kunskap än åren på förskollärarutbildningen och arbetet i förskola.

Länge sedan vi sågs

Det var många år sedan jag träffade Janne. Men det går nog inte en månad utan att jag råkar tänka på honom, och alltid med ett leende. Det är ju så med de där extra svåra, man minns dem och man skapar ett band med dem, precis som de där barnen som utmanar en till gränsen av galenskap. De bra stunderna är extra bra och får en speciell plats i minnet. För normala personer får normala resultat, onormala personer får onormala resultat. Det sa den legendariska Christer Olsson till mig en gång när vi pratade, och visst fan stämmer det när man tänker efter.

Min kollega Bosse sa en gång ”Dessa är de bästa människorna som finns. Alltid helt ärliga och alltid sig själv, för de kan inte ljuga, de vet bara inte hur man gör.” 

Han såg allt bra med dem som personer, aldrig deras problematik som brukare.

För ofta är det väl så. 

Att personligheten inte är samma som svårigheterna. 

Men det är inte så lätt att minnas alltid.