Jag har tidigare lyft olika aspekter av hållbarhet i mina texter och försökt beskriva ett viktigt värdegrundsarbete, där demokratiska värden utgör grunden. En viktig aspekt av detta är de demokratiska möjligheter en ateljé kan erbjuda. Ateljén kan bli en viktig plats för alla oavsett verbal förmåga och ge flera möjligheter att göra sin röst hörd.
Jag har under flera år arbetat i interkulturella områden där de flesta barns första eller andra språk inte är svenska. Där alla barn inte kan göra sig verbalt förstådda alla gånger varken till sina jämnåriga eller till oss pedagoger. Det finns även barn som är väldigt blyga och inte vågar prata och berätta så mycket.
Genom en tillåtande och variationsrik ateljé, öppnas nya möjligheter att göra sin röst hörd, essensen av det Loris Malaguzzi sa när han pratade om ett barn inte har ett utan hundra språk. Jag har sett så otroligt många exempel på detta genom åren. Barn som berättat om sina drömmar, sina tankar och som visar sina kunskaper genom konstnärliga uttrryck. Ett barn som berättar om sin födelsedag genom att bygga en tårta i lera. Barn som visar förståelse för matematiska principer av form och antal eller som med hjälp av en bild börjar prata som man inte trodde det kunde.
Detta sker inte i ett vakuum.
Det handlar om att bygga en kultur och en ateljé som barnen har tillgång till på sina villkor och där skapande är lika mycket lek och upplevelse som det är att skapa genom gestaltning. Genom att arbeta kollektivt, genom att äga verken tillsammans så försvinner lite av prestationen som annars hamnar på just mig. Vi gör ju tillsammans och vi hjälps åt.
Då kanske det är en större chans om inte allt är på så stort allvar hela tiden. Jag vågar pröva, vågar ta plats, jag vågar göra mitt avtryck. Genom att vi ofta arbetar på samma plats länge, att vårt stora papper hänger där i två veckor till en månad, kanske längre så finns det kvar, i alla fall ett tag och jag kan komma tillbaka och jag kan fortsätta. Genom gemensamma ytor och gemensamt skapande måste vi förhandla, komma överens, hamna i konflikt och visa respekt för varandra. Det handlar också om att som jag nämnde tidigare arbeta i processer och låta våra tankar och handlingar mötas.
Den bästa verksamhet jag varit med om var den när vi stängde och öppnade i ateljén. För där kunde alla barn göra sitt avtryck på det stora staffliet, på lerbordet eller på det stora ritpapperet. Där var skapandet tillgängligt även i slutet av dagen och det försvann inte för att någon städade eller gick hem. Det fanns kvar där för att möta nya händer, nya tankar och nya gemenskaper även nästa dag.
Våga pröva!
Så min vädjan till den som läser det här, våga pröva större gemensamma mötesplatser, där man under en längre tid kan komma och gå, som bidrar till en ökad gemenskap. För att ge barn rejält inflytande över sin dag, sin förskola så måste ateljén och andra sådana platser vara tillgängliga för barnen i stort sett hela tiden. Framför allt vädjar jag till er att låta barnen få skapa tillsammans, det kan kännas svårt, men det går. För den som tänker att man inte har plats, titta igen på din miljö med ett kritiskt öga. Allt går om man vill och vågar.
Tänk vad man kan skapa tillsammans, ett konstverk men också en plats att trivas på tillsammans, där vi inte bara gör utan vi känner och upplever. En plats att trivas på där kreativiteten och fantasin får flöda. Där vi samspelar, turas om och ger plats åt varandras idéer och tankar – det menar jag är att göra demokrati.
Otroligt viktiga tankar kring ateljens möjligheter. Där kan som du säger de 100 språken göra sig synliga. Alla kan vara den dem är i en atelje fylld av möjligheter och där det finna något för alla. Man kan arbeta själv eller med andra. Den bjuder in till olikheter