Hållbarhet – att äga ateljén tillsammans

Ett viktigt ord för mig i mitt arbete är att arbeta med hållbarhet och ur flera aspekter. Först kommer social hållbarhet, att bygga hållbara relationer, där varje barn har en plats och en betydelse för gruppens utveckling. Det första steget är att bygga en samsyn i gruppen att ateljén är barnens tillsammans. Då behöver man bygga förtroende och tillit till barnens förmåga.

Det betyder inte att man som vuxen lämnar ateljén helt i barnens händer, utan det kräver ännu mer närvaro. Samt att man sätter upp ramar tillsammans med barnen för vilka förhållningsregler som gäller. En viktig del av att skapa en gemensam ateljé som ägs av alla, kräver ett öppet förhållningsätt där man är öppen för förslag och kan ompröva sina ställningstaganden. Det är också viktigt att fundera över hur vi skapar mötesplatser, då det kollektiva lärandet är kärnan av en gemensam ateljé.

Min filosofi är att alla ska få plats och får inte alla plast, så gör vi plats. En av de viktigaste platserna i vår ateljé är den stora pappersrullen som går från strax under taket och ner på golvet. Även på väggen bredvid sitter ett långt papper. Detta är barnen plats. Här sitter dessa papper uppe länge, barnen väljer vilka färger, penslar och pennor de vill måla och rita med. Även vi pedagoger ger förslag eller tillägg genom olika uppdukningar.

Komma och gå

Här kan man komma och gå hela dagen, man målar när man vill, på sina villkor. Det är helt okej att måla fem minuter innan lunch. Detta blir en mötesplats där många kan måla samtidigt tillsammans, eller så väljer någon att sätta sig där när det är tomt och måla ifred. Då pappret sitter där länge så möts barnens målande hela tiden oavsett hur många som är där just då, för det som hamnar där stannar kvar och kanske inspirerar någon annan. Självklart händer det att något målas över, men de är nästan ingen som kommenterar. Den konst som skapas här är vår tillsammans, det ägs inte av någon, utan av oss alla.

På det stora pappret kan barnen gå in i måleriet med hela kroppen, det blir inte bara ett skapande utan en sinnlig och kroppslig upplevelse. Ibland målar de ”bara” andra gånger målar de med en föreställning om vad det ska bli. Vissa barn målar så högt upp på pappret de bara kan, de tar i från tårna. Räcker inte det kan man alltid hämta en stol eller pall att stå på. När de skapar tillsammans sker oftast en dialog och ett förhandlande kring hur de ska gå tillväga, de blir nyfikna på vad den andra gör och får syn på varandra på ett annat sätt än när de skapar enskilt på ett eget papper.  

Organisationen

Det går också att prata social (inte minst psykosocial) hållbarhet i planering och hur vi organiserar oss. Om vi hela tiden ska ha en planering som bygger på smågrupper, så är det så lätt att när personal saknas att det faller, det är inte hållbart. Men har jag en planering för hela gruppen, då spelar det mindre roll om kollega inte är där då kan jag fullfölja planeringen ändå (oftast). Det skapar mindre stress och en hållbarare arbetsmiljö. Så här gör vi hela tiden, självklart arbetar vi med individuella uppgifter också, men väldigt sällan i den planerade undervisningen och gör vi det så utgår vi alltid från något gemensamt först.

Det kan vara lättare att rita en växts växtprocess om jag har kompisar att inspireras av och som hjälper till. Ofta samlas vi kring en gemensam uppgift, kring ett stort papper på golvet. Precis som i alla barngrupp har vi också konflikter. Men när vi arbetar så här tillsammans då är det knappt en enda konflikt. Däremot tycker inte alla lika och diskussioner uppstår, men på konstruktiv och utvecklande nivå. Barnen lär och är nyfikna på varandra.

En gammal kollega lärde mig att det här kan vara de bästa sättet att lyfta barn som utmanar. Detta genom att placera de bredvid någon som har en stark social förmåga samtidigt gemensamma intressen och låt de vägleda sina kompisar och få de att lyckas. Att se gruppen som en helhet och då gruppens olikheter som pusselbitar till ett större pussel. Det är inte lätt! Det kräver envishet och tålamod, men när man får det att funka det är då det börjar hända spännande saker.    

I nästa inlägg skriver jag mer om hållbarhet och om gemensamma mötesplatser.

Läs gärna även del 1 här!