Tredimensionellt hantverk och slöjd

Under min utbildning läste jag en kurs som hette tredimensionellt hantverk, slöjd. Det var en av de roligaste kurserna, med inspirerande lärare, spännande och utmanande praktiska uppgifter. Som jag minns det var det många uppgifter som knöt an både till traditionellt hantverk och till återbruk. Men vad hände med slöjden i förskolan? Läs gärna Linas inlägg om snickarrummen i förskolan!

Lina skriver att slöjden borde få ta lika stor del av utbildningen i förskolan såsom andra estetiska uttrycksformer. Jag känner också ingen Linas beskrivning, på den förskolan som jag gick på när jag var liten fanns det en verkstad (en ateljé) där var jag jämt. Där fanns allt möjligt bland annat riktiga verktyg, stubbar man kunde spika i, nu ser även jag det mer sällan ute på förskolorna. Jag har under en längre tid funderat över att saker man en gång gjort i förskolan blir mer sällsynt. Det fanns även en tradition av att arbeta med textil, de äldre barnen fick väva, brodera och sy. Även detta ser jag sällan. Jag tycker att det är spännande och funderar över vad man gör med barnen istället? Kan det vara arbetet med digitalisering? Att barn grupperna är stora vilket begränsar möjligheten att hjälpa till? Eller bara ett ointresse? Har ni några teorier? 

Avslutande reflektioner

Efter mina reflektioner beslutade jag mig för att erbjuda barnen fler möjligheter till att arbeta med textil och vävteknik på olika sätt, både enskilt och tillsammans. Det ska bli spännande att följa hur textilprojektet utvecklas på förskolan under vårterminen. Vad kan man väva på, kan man använda återbruksmaterial eller naturmaterial och arbeta även utomhus? På min gamla arbetsplats lät jag bygga en stor väv, den kunde man vinkla så att man både kunde använda den som en väv och som en yta där man kunde sy. Jag spände säckväv runt ramen som jag häftade fast. Det var en kravlös mötesplats där barnen tillsammans kunde sy samtala och hjälpa varandra.