Plan B

Utifrån min erfarenhet i förskolans värld, är hösten den tid på året när frånvaron är som högst. Samtidigt som löven virvlar omkring oss och naturen kläs i vackra färger, kantas förskolan av sjukskrivningar, vabb och semestrar (som inte räknas i prioriterad frånvaro vid tilldelning av vikarier). De siffrorna som uppges för gruppstorlekar och antal pedagoger i grundbemanningen. spelar liksom ingen roll. För det är bara rekommendationer. Det finns inga gränser för hur många barn jag ska ”klara” själv. För det finns ändå inga vikarier som ersätter frånvarande kollegor. 

Hur en ”underbemannad” dag  kan se ut ?

Närmsta chefen har vi antagligen redan kontaktat och hen har gjort allt som står i hens makt gällande kompetensförsörjningen den dagen.  Att gå till kungen och berätta att himlen störtar, är för långt att gå och man kan träffa många konstiga filurer på vägen. Ringa till skolministern är knappt lönt det heller, av förklarliga skäl. 

Positiva budskap som: Tänk positivt! Hitta möjligheter istället för hinder! Var lösningsinriktad! Fokusera på det du kan påverka själv!  poppar upp i hjärnan som färglagda post-it lappar.  Men, tragiskt nog, även om dessa floskler är något irriterande för en högstressad hjärna, är de egentligen de enda verktygen som vi har till hands. Här och nu. 

Faktum är att de enda som står här, omringade av en massa lyckligt ovetande barn, är vi själva. Och det ska tas snabba beslut. Som tur är har vi en redan inbyggd flexibilitets- och omställningsförmåga. Vi har alltid ett ess i rockärmen eller några gömda kaniner i hatten. Ja, vi kan verkligen trolla med knäna även om vi redan går på dem. Vi kopplar på alla kreativa försvarsmekanismer så att hjärnan (och även kroppen) kan överleva.  

Vad är det för bra med det här? 

Fördelen med dessa dagar är att allt annat, utom barnen, prioriteras bort. Alla möten, all form av kompetensutveckling och reflektioner blir inställda och det skapas den 100% närvaro/härvaro och vi blir de lyhörda pedagoger vi strävar efter. Missförstå mig inte, det är inte hållbart i längden, men i stunden är det rimligt och helt ärligt, ganska frigörande. 

Vi blir plötsligt lekande och tramsiga pedagoger som kan ställa sig på bordet, mitt i mellanmålet, och börjar klappa och stampa takten till We Will Rock You, med 18 smått chokade men glada och följsamma barn (ja, jag kan ha råkat delta i detta). Vi blir till pedagoger som klär ut oss med gömt budskap ta mig inte på allvar idag.  Detta gör att allt känns något lättare, lekfullare och relationen till barnen stärks. Jag kan berätta för barnen om hur det står till idag. Och då får jag 18 små samarbetspartners som på något sätt har förstått allvar i situationen. 

Vi blir pedagoger som myntar egna begrepp och uttryck för krissituationer. Ett uttryck som jag ofta kommer tillbaka till är: Le och vinka – som pingvinerna i filmen Madagaskar när de försöker dölja sina luriga planer att ta sig in i människobyggnader. Vi tittar på varandra ler och vinkar och det ger oss styrka att fortsätta dagar och veckor ut. För det är en styrka att veta att vi är tillsammans i detta. Vi är varandras arbetsmiljö och gör det bästa av situationer. Vi håller i och håller ut. Men självklart glömmer vi inte signalera och berätta om hur vi har det, hur vi upplever det och tar till sig kunskap om hur kan vi riskbedöma, påverka och förändra, inte minst via våra fackliga förtroendevalda, på arbetsplatsträffarna och samverkansmötena. 

Till plan B eller hur räddar man dagen 

Det där med plan B, känner vi igen. Kan vi inte hålla oss vid förstahandsplaneringen dvs. plan A, går vi över till B. Fast, beroende hur många stupar under dagen kan vi komma långt i alfabetet.  För att rädda dagen funkar det alltid att gå ut på gården och hjälpa varandra, men är det en blåsig, höstdag (som det kan vara här i Skåne) med varning från SMHI, får man hitta på något annat. 

Min reservplan är alltid ateljén, för där kan jag alltid erbjuda något meningsfullt för flera (än planerat) barn. En av reservplaner är kompismålningen, som är en gruppstärkande, relationskapande aktivitet, då varje barn väljer eller blandar till en egen färg och målar med den på det stora spännpapperet.  Spännpappet delas i markerade mindre ytor, lika många som antal barn som deltar. Vi lägger till rörelse och musik till målandet.  Medan musiken spelar målar man på en markerad ytan och när musiken tystnar går man till nästa ruta år vänster eller höger, flera varv efter intresse. Till slut har alla målat på alla ytor och lämnat sina egna spår. Varje färg representerar ett barn och till slut har vi ett gemensamt alster där alla var delaktiga och haft roligt med varandra. 

På bilden ovan är det en variant av kompis-målning som skapades förra året av en grupp femåringar. Barnen ville kalla alstret för Tillsammans har vi det bra och den var med på utställningen på det lokala biblioteket i samband med Barnkonventionens dag. 

Avslutningsvis kan jag bara önska att alla ska ha vara mer lekfulla och mer tramsiga som Anders Wiking förespråkar.

Håll i och håll ut – tillsammans.