Av Alma BrnjakDen här gången tänker jag kring kompetensutvecklingen som ytterligare en viktig del av förskolans verksamhet. Kompetensutveckling sker oftast på verksamhets- och individnivå. För arbetsgivaren innebär det ofta en utmaning i att hitta en balans mellan verksamhetens behov och de individuella önskemålen om kompetensutveckling.
Men oavsett vilken nivå den ligger på, är det en nödvändig del av förskolans uppdrag. Inte minst för att medarbetarnas kompetens är avgörande för utbildningens kvalitet. Så vill man satsa på kvalitet satsar man på relevant kompetens för alla medarbetare.
Det ska kännas i kroppen
Varje läsår få vi möjlighet att delta i ett antal former av kompetensutveckling: som fortbildningar, föreläsningar, kurser, workshops eller bokcirklar. I bästa fall är det något som hänger ihop med det aktuella pedagogiska innehållet i verksamheten, ett utvecklingsområde eller ny forskning. Den bästa kompetensutvecklingen anser jag är den man känner i kroppen. För ett tag sedan var jag på ett par sammanhängande föreläsningar, med fokus på de specialpedagogiska perspektiven.
Innehållet var kanske inget nytt men formen gjorde alla deltagare berörda. Case och rollspel om svåra och obehagliga samtal var så pass levande och kändes så djupt att några kollegor inte kunde hålla tårarna tillbaks. Om kompetensutvecklingen ska vara riktigt bra och lämna spår, ska den väcka känslor och kännas i kroppen.
Kanske är det också så att Learning by doing, Walk and talk, workshops och andra aktiva metoder är det som passar förskolefolket bäst? Kanske ska vi besparas stillasittande heldagskonferensar eller tråkig litteraturläsning?
Det blir inte alltid som man har tänkt sig
Men det är långt ifrån alla av dessa satsningar på kompetensutveckling som ger avkastning. Det vill säga att de kommer till liv i verksamheten eller får plats i den individuella pedagogiska ryggsäcken. Anledningen till den dåliga investeringen kan vara att uppföljningen eller efter-reflektionen uteblir. Eller att en och samma kompetensutveckling erbjuds till alla yrkesgrupper i förskolan, oavsett utbildningsnivå. Den senare är förkommande i till exempel bokcirklar då individuella läsvanor kan ligga på väldigt olika nivå och det kan bli svårt att få igång en diskussion som gynnar alla.
Kollegialt lärande, alltså ett utbyte av erfarenheter, kunskaper och idéer kollegor emellan, är en modell som uppskattas högt av arbetsgivaren eftersom det är mer eller mindre kostnadsfritt. Men den kan också se varierande ut, med tanke på dagens problematik kring rekrytering och behållande av kvalificerad och kompetent personal.
Kompetensutveckling på individuell nivå
Om inte annat, så är den individuella utvecklingen en fast punkt under medarbetarsamtalet. Detta är ett utmärkt tillfälle att lyfta egna behov av utveckling. Jag vill tro att de flesta medarbetare kan definiera sina egna utvecklingsbehov, men det är intressant vad arbetsgivaren gör med den informationen?
Blir man erbjuden någon form av kompetensutveckling efter önskemål eller förväntas det av medarbetaren att lösa det själv? Får man till räkna tid för fortbildning eller att gå på någon kurs man själv visat intresse för som arbetstid?
Blir man någon gång erbjuden en kompetensutvecklingskurs från arbetsgivarens sida?
Det hade varit intressant att veta om andras erfarenheter. Hur ser det ut hos er?
Spännande tankar.
Jag tycker att den fortbildningen som är över tid ger bäst avkastning. Ex moduler på skolverket har varit väldigt givande. Vi arbetar mycket med kollegialt lärande. Personal delar med sig av sin kompetens. Ex Workshop som kollegorna håller i. Mycket uppskattat och ger en möjlighet att reflektera och få stöd eferåt. Gemensam läsning kopplad till aktuell ämne, forskning, projekt m.m. vi läser och reflekterar tillsammans, diskuterar i smågruppper och delger varandra. Vi delar upp boken på hela läsåret. Här är teams ett bra verktyg.
Det låter som ni har hittar en lyckad strategi för kompetensutvecklingen , Christel. Jag håller med dig att det ska vara över tid om den ska implenteras i vara del av den pedagogiska verksamheten . Sedan krävs det lång tid att utveckla den lärande kultur , som jag vet, att ni har hållt på med i många år på ert område.